Subscribe: Douglaz.com - CD Reviews
http://douglaz.com/cd.rss.php
Added By: Feedage Forager Feedage Grade B rated
Language: Swedish
Tags:
att  dem  douglaz  d㥠 ett  frã¥n  fã¶r  han  hã¤r  inte  lã¥tar  med  mer  och  p㥠 skulle  s㥠 till  ã¤r 
Rate this Feed
Rate this feedRate this feedRate this feedRate this feedRate this feed
Rate this feed 1 starRate this feed 2 starRate this feed 3 starRate this feed 4 starRate this feed 5 star

Comments (0)

Feed Details and Statistics Feed Statistics
Preview: Douglaz.com - CD Reviews

Douglaz.com - CD Reviews



Douglaz.com - CD Reviews



Copyright: Copyright 2004, Douglaz.com
 



Decade Of Aggression: Live (1991)
Någonstans på gränsen mellan thrash och speed mutade amerikanska Slayer för länge sedan in mark de sedan inte lämnat. Ej ens på den nyligen utgivna Christ Illusion. Här hör man dem på två liveinspelningar från 1990 (Wembley Arena, England) och 1991 (Lakeland Coliseum, Florida). Ljudet är genomgående bedrövligt vilket hela tiden hotar att skjuta tillställningen i sank, men musiken är så bra att hotet aldrig förverkligas. Hell Awaits, South Of Heaven, Raining Blood, Expendable Youth, Chemical Warfare, Seasons In The Abyss... totalt framförs 21 stycken av deras främsta låtar så långt i karriären (och förvisso har de fortfarande inte lyckats trumfa några av dem). Tempot vinglar på några ställen, men överlag är det en hårt pressad turbo som rasar iväg med Tom Arayas vrål på toppen och Dave Lombardos smattrande baskaggar på botten. /douglaz.com



Dear Mr. Sinatra (2006)
Det har gjorts flera hyllningsskivor tillägnade Frank Sinatra, men få som träffar så rätt som sångaren och gitarristen John Pizzarellis Dear Mr. Sinatra. Precis som Diana Krall har han haft det goda omdömet att anlita The Clayton/Hamilton Jazz Orchestra som stöd och repertoaren bestående av Sinatra-låtar som You Make Me Feel So Young, If I Had You, Witchcraft, I've Got You Under My Skin och Nice 'n' Easy har omarbetats på ett fenomenalt sätt. Istället för trötta upprepningar av gammal skåpmat har nya arrangemang givit låtarna nytt liv och då de som här dessutom framförs av så många exceptionella musiker är det svårt att inte charmas. /douglas.com



Hey There (1949-55)
Sångaren, komikern, skådespelaren och dansaren Sammy Davis Jr hörs här på tjugo inspelningar gjorda mellan åren 1949 och 1955. Tveklöst är det så att han ännu inte utvecklats till den artist han skulle komma att bli, men han är redan en lovande sångare. Bagateller som I Don't Care Who Knows och Hey There blandas med tyngre material som The Man With The Golden Arm (från filmen med samma namn) och standards som That Old Black Magic och Love Me Or Leave Me (i en hiskeligt fånigt version). Egentligen skulle jag avråda från denna skiva då den är så tafatt blek i jämförelse med det han senare skulle komma att göra, men som ett led på vägen från en tid då Sammy Davis Jr turnerade under namnet Silent Sam, The Dancing Midget till åren då han med all rätt kallades The world's greatest entertainer är det trots allt ändå intressant. /douglaz.com



Cold As Ice (2006)
Det går sällan särskilt bra då barnen till kända musiker väljer att följa i sina föräldrars fotspår, men John Lee Hooker Jr klarar sig förvånansvärt bra. Privat ledde visserligen droger till att han försvann från rampljuset i över tjugo år, men han återvände till musiken i god matchform och på Cold As Ice blir det sprittande storstadsblues och R'n'B av klass. Låtar som Fed Up, Do Daddy (tillägnad pappa Hooker) och covern på faderns I'm In The Mood hittar inte riktigt hem, men desto fler gör det och en tajt blåssektion i kombination med Blues Brothers-humor (Cold As Ice) gör det här till en lika oväntad, som välkommen partyplatta. /douglaz.com



From This Moment On (2006)
Pianisten och sångerskan Diana Krall går från klarhet till klarhet och From This Moment On utgör inget undantag. Krall förefaller vara på bättre humör än på länge vilket återspeglas i att det här faktiskt finns några låtar på skivan där hon till och med trampar gasen i botten (inte minst då den hårt påpiskade titelmelodin). I övrigt är det inte helt oväntat romantiska ballader som gäller till större delen och Krall är svårslagen på det området. Tempot till trots lyckas hon bibehålla en nervig intensitet och kul är också att höra hur hon lagt sig till med en del av maken Elvis Costellos karaktäristiska, om än subtila egenheter (till exempel på Gershwins I Was Doing Alright). Vuxen swing, behaglig ballad och lika bra som bakgrund på festen som för aktivt lyssnande. The Clayton/Hamilton Jazz Orchestra backar upp förnämligt och ljudet är, som alltid då Tommy LiPuma och Al Schmitt är inblandade, av absolut toppklass. /douglaz.com



The Carnegie Hall Concert (2006)
Polarpris-vinnaren Keith Jarrett har hyllats vitt och brett så länge att det numera sker per automatik. Detsamma kommer ofelbart att hända denna gång, lika säkert som jag kommer få skäll för att jag inte sällar mig till den allmänna lovsången. Att Jarrett är en begåvad musiker råder det inget som helst tvivel om, men hans soloframträdanden är alltför ofta överskattade. Improvisation med givna ramar och säkerhetslinor kan förvisso leda till storverk, men för att det där ska finnas någon spänning krävs det att huvudpersonen har åtminstone någon slags självdistans och förmåga att ifrågasätta sin egen förträfflighet. Det tåget vinkade Jarrett adjö till för länge sedan. Denna dubbel-CD går således att dela in i två delar. Den cirkuslika teknikuppvisning som upptar ena halvan är på sitt sätt bländande, men samtidigt påfrestande på ett uppmärksamhetskrävande barns vis. Det blir inte heller bättre av huvudpersonens sedvanligt högljudda stönande in i mikrofonen. Balladen som tar upp det åttonde improvisationsnumret är elegant och det finns även några ytterligare partier som får en att häpna, men desto mer är kvalificerat trams. Bland de regelrätta låtarna är den banalt smådumma True Blues inte någon källa till lycka, men den böljande Time On My Hands är ack så vacker och Jarretts filmiskt romantiska My Song får med all rätt publiken att jubla högt av förtjusning. Mer av det senare och mindre av det förra hade varit önskvärt. En producent med aningen hårdare nypor hade också kunnat göra underverk genom att säga ifrån när underbarnet vid flygeln börjar bete sig illa. Trogna fans av Jarrett har all anledning att införskaffa även denna skiva, medan de mer modest förtjusta gott kan vänta på nästa trioalbum. /douglaz.com



Shoulder To Shoulder (2006)
Duon Cephas & Wiggins firar snart trettioårsjubileum och titeln Shoulder To Shoulder känns således högst passande. Som vanligt rör det sig om countryblues där traditionellt dystra melodier gjorts mer lättillgängliga och poppiga. Om detta kan man ha olika åsikter, men de gör det åtminstone bra och låtar som I Won't Be Down, Blind Boy Fullers Three Ball Blues och Skip James Catfish Blues gungar på ordentligt, fast Susie Q kunde de gott ha låtit bli. /douglaz.com



A Beautiful Friendship (2006)
Ungt och gammalt möts på detta swingalbum tillägnat JJ Johnson och Kai Winding. Att det tillägnats just dem beror främst på att det duoledda bandet Sliding Hammers har just två trombonister som delar på kaptensmössan; Karin Hammar och Mimmi Pettersson Hammar. Systrarna ramas (åldersmässigt) in av den skicklige veteranen Ronnie Gardiner bakom trummorna och den betydligt yngre basisten Martin Sjöstedt samt Mathias Algotsson vid pianot. Kombinationen är lyckad. Ungdomen tar med sig en del nya idéer, medan ålderdomen förankrar dem i historien och däremellan finns de båda trombonisterna som likt alltid gör ett kompetent jobb. Standards som The Good Life och Cole Porters You'd Be So Nice To Come Home To blandas med en rad trivsamma original skrivna av systrarna och Algotsson. Här finns inget att bli direkt upphetsad av, men musiken är pigg och som en vitaminkick såhär framåt vintern fungerar skivan alldeles utmärkt. Välinspelat av Göran Stegborn, men framförallt trummorna (och i synnerhet då hi-haten) har hamnat besvärande högt i mixen. /douglaz.com



Nothing Serious (2006)
Den flitige Sverigebesökaren Roy Hargrove är tveklöst en av dagens mest spännande trumpetare och även om de största ögonblicken brukar infinna sig på scenen, kan han även i tillplattad form framkalla rysningar av välbehag. De som hunnit vänja sig vid att höra honom tillsammans med souljazzgruppen The RH Factor får här höra honom i en ren bebop-kontext. Sex av åtta kompositioner är original, med den hardboppiga Devil Eyes och den modala Salima's Dance som pricken över i:et. Mer spännande än individuella låtar är dock de individuella musikerna – samtliga skulle lätt kunna bära skivan helt på egen hand och tillsammans blir de rena dynamiten! Trombonisten Slide Hampton gästar på hälften av låtarna, Willie Jones III är en grym boptrumslagare och Hargroves solon är konstverk. Hade låtmaterialet hållit samma genomgående höga klass som musikerna, så hade detta varit en fullträff. /douglaz.com



Mélange Bleu (2006)
Här i Sverige var Esbjörn Svensson Trio en av de första jazzkonstellationerna att viga samman New Age, datorblipp och atmosfärljud med traditionell jazz (jag tänker bland annat på den suveräna skivan From Gagarin's Point Of View). Det var lagom till slutet av nittiotalet. Sedan dess har flera skivbolag etablerats i Norge och Danmark som specialiserat sig på denna typ av möten mellan nytt och gammalt. Sammantaget har det dock blivit lite för mycket av det goda. En hel del av det som hörs på Mélange Bleu har hörts förut. Jag kan inte annat än känna att de luttrade musikerna här på skivan skulle ha gjort ett långt större intryck om de, istället för att följa strömmen, hade valt att inte förlita sig så mycket till udda ljud, samplingar och gimmicks. Basisten Lars Danielsson har skrivit flera sobert avskalade ballader, däribland den countrydoftande Naive, och enstaka undantag, såsom den drömskt hoppiga Bacchanalia, får direkt foten att börja vippa i takt där man sitter i fåtöljen. Nästan undantagslöst rör det sig här om starka kompositioner, men sånär som på de båda nämnda fumlas de flesta bort genom det tämligen fantasilösa strössel som lagts på dem. Ljudgeniet Jan Erik Kongshaug har dock fått det hela att låta gudomligt och gäster som Bugge Wesseltoft (piano) och Nils Petter Molvaer (trumpet) bidrar positivt till stämningen. /douglaz.com