Subscribe: spengo
http://spengobloggen.blogspot.com/feeds/posts/default
Added By: Feedage Forager Feedage Grade B rated
Language: Swedish
Tags:
att  embed  frameborder  från  för att  för  han  inte  jag  med  och      till  var  youtube embed  är 
Rate this Feed
Rate this feedRate this feedRate this feedRate this feedRate this feed
Rate this feed 1 starRate this feed 2 starRate this feed 3 starRate this feed 4 starRate this feed 5 star

Comments (0)

Feed Details and Statistics Feed Statistics
Preview: spengo

spengo



För rekorderliga nördar



Updated: 2015-11-08T11:00:37.084+01:00

 



Wish you were there

2014-08-28T14:48:12.093+02:00

Tower records på Sunset Boulevard i Los Angeles 1971. Mängde plattor de packar upp. Mängden som står travad i kartonger. Öppet dygnet runt. Rökning i affären. Vi tänkte att det fåtal som eventuellt fortfarande tittar in här vill se den här snutten. src="https://archive.org/embed/casacsh_000018" width="640" height="480" frameborder="0" webkitallowfullscreen="true" mozallowfullscreen="true" allowfullscreen>



Vi bryter tystnaden för lite konsthistoria

2014-08-28T14:48:48.600+02:00

Ok ni får hoppa förbi intervjun om ni vill men ni måste se framförandet av Vincent van Gogh. Det startar ungefär 1.40 in i klippet. Kolla hur Cale myser i soffan.

allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/H5D6-7TwDMY" width="420">



Vi drar till Klippan Centrum

2012-11-26T08:30:22.319+01:00

Något säger mig att de människor som fortfarande, den lågintensiva uppdateringen till trots, besöker Spengobloggen väldigt gärna vill se reportaget nedan. Om inte annat så för att få se Tomas Holst sortera in böcker på det lokala biblioteket.

allowfullscreen="allowfullscreen" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/oMFGuuJqUJc" width="420">



Jag var 21 år när jag skrev den här sången

2012-08-28T10:57:54.466+02:00

I dessa dagar när Paul Simon är i Sverige för att ta emot Polarpriset slog det mig helt plötsligt varifrån Billy Bragg lånade öppningsraderna till A New Englad. Det var i helgen som var och jag lade en singel på skivspelaren. Simon & Garfunkels Leaves that are green. Det kändes lite passande dels för att hösten kändes i luften och dels för att jag nyligen hade fyndat den i en reaback. Leaves that are green. B-sida till Homeward Bound. Singeln släpptes 1966 och var en topp tio-hit i både UK och USA. I Sverige nådde den en tolfte plats. Skriven på tågstationen i Liverpool året innan. Öppningsfrasen återanvändes alltså långt senare av Billy Bragg på A New England. Jag hade faktiskt inte upptäckt det förut. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Det är två väldigt bra låtar.

And the leaves that are green turn to brown,
and they wither with the wind,
and they crumble in your hand.
allowfullscreen="allowfullscreen" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/y1Bl4BnU_NI" width="420"> allowfullscreen="allowfullscreen" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/zv4CNoq8nC4" width="420">



PSB Revisited

2012-05-23T11:45:34.382+02:00

Det är dags igen. PSB. Inte som i Pet Shop Boys utan Pet Sounds Bar. DJ Skåne, som ni ju även känner som SpengoMagnus, tar på lördag den 26 maj med sig Henrik Aspeborg in bakom bardisken och fram till skivspelarna. Ni kan läsa mer om äventyret här och lyssna på  Henriks gamla band Fanscene och Rawhides här och här.
  (image)



Wanted - Spengo and alive!

2012-05-23T11:45:50.575+02:00

Spengo uppdaterar två dagar på raken men det är ju inte mer än rätt när vi har chansen att påminna er om att bloggens grundare Magnus S och killen som kallar sig Jonken vänder plattor på Pet Sounds Bar i Stockholm i morgon kväll. Adressen är Skånegatan 80, tiden 20-01 och inget inträde är det. Med lite tur kan du utöver att höra gudomlig musik komma att gnugga axel med ytterligare Spengo-skribenter vid bardisken. Läs mer om det hela här. Vill du se exempel på vad som spelats tidigare kvällar kan du till exempel gå hit.



Got to have pop

2012-04-26T23:02:28.959+02:00

Spengo må, precis som en del av musiken vi älskar, föra en tynande tillvaro för stunden men ibland blixtrar det till. Jag vet ingenting om bandet nedan mer än att de spelar sån där oförfalskat glädjande powerpop som gnuggar rygg med new wave och om du tycker att de gör det ungefär 25 år för sent så är det faktiskt bara ditt problem. Själv är jag oerhört nöjd över att jag snubblade över dem för en kvart sedan.

  allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/OrO8LB4qy_A" width="560">



This Old Northern English Folk Song

2012-04-03T13:07:21.231+02:00

Jag har nog inte sett det här sen 1985. Elvis Costello som fick korta sitt framträdande på Live Aid till följd av strul framför Beatles All You Need Is Love. Ibland kan det där låta som en flummig klyscha, andra gånger låter det som den enklaste sanningen av alla.

width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/N6KR_6dODd4" frameborder="0" allowfullscreen>



Gimme that old time religion!

2012-01-17T19:23:57.689+01:00

Pop å andra lustigheter i all ära men gospel är ett sjuhelvete till ös och kontemplation i sina bästa stunder. Hög tid för ett spår från en av undertecknads favoriter i genren körer-som-kan-ösa-på! The Abyssinian Baptist Gospel Choir från albumet Shakin´ The Rafters. Sällan har en skiva betitlats så rätt så bokstavligen. Ursprungligen utgiven 1960, min cd-utgåva, som jag köpte när den kom eftersom originalet då var snudd på omöjligt att hitta, är förstås bara från 1991. Tja, tjugo eller 52 år sedan. Rockar lika fett fortfarande.
width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/mirvt5HPiqU" frameborder="0" allowfullscreen>

För att sätta tåget rätt på banan får väl ett annat gammalt favoritband styra till det hela lite
width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/bEjun-ib4JU" frameborder="0" allowfullscreen>



Gotta Have Pop!

2012-05-23T11:46:28.833+02:00

På lördag vänder jag och den här bloggens skapare SpengoMagnus skivorPet Sounds Bar i Stockholm. Kom gärna dit mellan 20.00 och 01.00, ta något att dricka, önska en låt, spisa bra musik och träffa trevliga människor.

allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/d9WCBC0IUgc" width="420">



Fredagsröj!

2011-11-18T11:57:29.079+01:00

width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/Q0Q9Zc7nZjw" frameborder="0" allowfullscreen>
Dr Feelgood - Going Back Home (1976)



The Fish City Five

2011-11-14T18:19:05.402+01:00

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.

allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/6s17aFzuaFE" width="420">
allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/_eq4WnBzpxM" width="560">

Texten har även publicerats på Herr Alarik tidigare i dag.



Den eftersträvansvärda gåshuden

2011-11-14T11:56:44.596+01:00

(image)

The Byrds är antagligen Grundkurs 1 för den genomsnittlige Spengo-läsaren. Eller kanske snarare uppropet vid det allra första introduktionstillfället för Grundkurs 1. Det finns liksom ingen att övertyga. Men detta faktum hindrar mig inte från att än en gång detaljlyssna på en Byrds-låt och se vilka nyanser som man eventuellt kan vaska fram.

I bilstereon häromdagen dök nämligen Gene Clarks fina If You’re Gone plötsligt upp, en låt som återfinns på det i Byrds-sammanhang något svaga (läs: i mitt tycke något för traditionella) albumet Turn! Turn! Turn! från 1965. Pass på, låten börjar på en gång, utan förvarning:

width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/Bg96ZnfHpD0" frameborder="0" allowfullscreen>

If You’re Gone berör mig verkligen på djupet. Textraderna förbryllar mig och ändå känner jag på något vis igen mig i dem. Den oerhörda känsligheten i Gene Clarks röst bidrar såklart till låtens starka dragningskraft.

If the daylight can be hidden by the sun

Man kan undra vad som menas med detta. Kan dagsljuset skymmas av solen? Samtidigt känns det som något mer än en paradox eller simpel ordlek.

If I know you I may never know your name

Det känns som att jag känner dig men jag vet inte vad du heter. Eller: jag vet vem du är och vad du heter men jag känner dig inte, egentligen. Någon som känner igen sig?

If you’re gone then there is nothing that remains

Om du är borta så finns ingenting kvar. Eller: om du är borta så återstår ingenting? Så rakt på sak, så självklart och ändå så hjärtskärande dubbeltydigt.

Wikipedia kallar If You’re Gone för “a poetic confession of emotional insecurity” och det är väldigt fint beskrivet tycker jag. Och så här står det om det där märkliga ljudet som hela tiden ligger och hotar i bakgrunden, som sänder kalla kårar längs ryggraden på mig: ”To highlight the wistful melancholy of If You're Gone, [Roger] McGuinn and [producenten Terry] Melcher devised a droning, Gregorian harmony part that sounds uncannily like another instrument and foreshadowed the raga rock experimentation that the band would undertake on their next album.”

Ja, det känns verkligen som att den här gåtfulla, spöklika stämningen inte borde ha kunnat skapas så tidigt som sommaren/hösten 1965. Vid varje lyssning ger den här låten mig den där så eftersträvansvärda gåshuden.



I'm gonna make you love me

2011-11-02T12:54:45.144+01:00

I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.




Jag ger er bra vibrationer

2011-10-19T09:39:18.312+02:00

Musikklimatet de första åren på sjuttiotalet i Belfast var kallt. Terrorns grepp om staden hade satt sina spår. Människor var rädda att vistas utomhus och de primära sociala mötesplatserna, pubarna, stängde vid sjutiden. Dessutom spelade de flesta band daterad musik rotad i sextiotalet, möjligen inspirerade av Belfasts mest framgångsrika band Them, som i Van Morrison hade en av pophistoriens bästa vita soulsångare. I sammanhanget är det naturligtvis futtigt att klaga på att musikklimatet blev dåligt på grund av terrorn, men här på Spengo är det ju musik vi helst avhandlar och dess inverkan av och på samhället ger en extra dimension på lyssnandet.Xdreamysts Right way home (1978)En som inte nöjde sig med det mediokra tillståndet var Terri Holey, vars insatser satt åtminstone ett rejält djupt spår i berättelsen om popmusik. I mitten på sjuttiotalet beställde han en massa sjutumssinglar från England som han satt hemma och lyssnade på. Eftersom det var en rejält bunt så bestämde han sig för att börja sälja dem vidare, så var hans vips inne i musikindustrin. Skivaffär öppnades och namnet var Good Vibrations Records. Kraften från punken hade då också nått Belfast och en del mer intressanta band spelade runt om på små ställen i staden. De flesta inspirerade av den första vågens punkband från England som Sex Pistols, The Damned och Buzzcocks. Ett av banden, Rudi, lät som en kopia av The Clash. Terri blev så exalterad att han gav ut en flexidisc med bandet, så var han även skivbolagsboss, bolaget namngavs efter skivaffären.The Tearjerkers Love affair (1979)Terris mest minnesvärda insats är att han såg till att världen fick höra The Undertones oomtvistade popklassiker Teenage Kicks. Faktum är att Terri därmed lanserade en av pophistoriens bästa vita soulsångare Feargal Sharkey. Men enligt Terri så var det inte helt självklart att pressa låten på vinyl. Feargal var tydligen så impopulär att folk gick över gatan för att häckla honom. Terri blev dock övertygad om att han gjort rätt när John Peel i sitt klassika radioprogram John Peel Show spelade låten 2 gånger efter varandra och han höll den sedan som sin favoritlåt alla kategorier. width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/wAtUw6lxcis?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen>The Undertones Teenage kicks (1978)Ja, hur toppar man detta? Det är naturligtvis omöjligt, men Terri släppte fram ett antal band som spelade i samma skola som The Undertones. Poppunk där melodi inte är underordnad attityd. Xdreamystas glampop och The Tearjerkers powerpop är härliga exempel på hur det kunde låta på Good Vibrations Records senare släpp.[...]



Genom bruset och fram till hjärtat..

2011-10-17T17:25:01.153+02:00

I lördags kväll spelade jag och Martin plattor på Pet Sounds Bar. Vi satsade på låtar som var upplyftande och ganska lätta att ta till sig även om man inte hade hört dem tidigare. Baren fylldes på av folk och under några timmar var det fullsmockat i lokalen. Stämningen var hög och samtidigt dundrade modernare tongångar nere från klubben i källaren. Vi fick kämpa för att våra gamla analoga inspelningar skulle överhuvudtaget tränga igenom.

En låt som jag på förhand visste skulle slå an var Tom Petty & The Heartbreakers gamla dänga American Girl från debutalbumet år 1976. Det finns något förlösande med den. Man känner sig fri och odödlig när man hör låten, som alltid känns fräsch (ett ord jag ogärna använder, men jag hittar inget bättre).

src="http://www.youtube.com/embed/_aZAh1I_z6I" allowfullscreen="" frameborder="0" height="246" width="425">
Tom Petty & The Heartbreakers - American Girl (live 1980)

Jag avslutade ett set av låtar med American Girl innan Martin tog vid och jag rundade baren för att ansluta till några vänner som hade kommit för att lyssna. Bakom en pelare stod en väldig söt tjej och sjöng med inlevelsefullt med slutna ögon. Det gav mig en väldig tillfredsställelse och lust att fortsätta spela låtar som sträcker sig efter andras hjärtan.



Spengo goes live!

2011-10-14T13:41:28.148+02:00

(image)
Spengoskribenterna Magnus Svensson (DJ Skåne) & Martin Alarik spelar skivor på Pet Sounds Bar på Skånegatan nu på lördag den 15 oktober kl 20-01. Den store skåningen i hawaiiskjortan och den betydligt tunnare och diskretare upplänningen bjuder på den bästa blandningen av discosoul, Motown, funk, baktakt, ädelpop, powerpop, new wave, pubrock och annan rock 'n' roll - tongångar som sätter igång blodcirkulationen och gör dig törstig!



Pure power pop med The Poppees

2011-10-07T08:56:28.592+02:00

Sökte på power pop på Spengo men fick inte upp Poppees bland resultaten. Det innebär att vi inte lagt ut, enligt min mening, en av de mest fulländade poppärlorna som någonsin spelats in, vilket härmed åtgärdas.

Poppees var starkt påverkade av The Beatles och skäms inte för det, gillar man kardborrepop så gör man. För otränade öron är det säkert lite otajt och taffligt, men det är ju halva grejen. De har för säkerhets skull också omgärdat sig av för genren legendariskt folk. Jealousy, som är deras andra singel, är producerad av The Flamin' Groovies Cyril Jordan, skivbolag är BOMP! lika viktig för 70-talets retropop som fjädern är för en tyrolerhatt.

(object) (embed)
The Poppees Jealousy 1978

(image)
Vad gör man då när man peakat med sin andra singel? Man celldelar sig naturligtvis och går vidare i två band. The Boyfriends kan jag inte minnas att jag hört, men The Poppees frontman Arthur Alexanders band Sorrows är värt att kolla upp. För min del är deras debut LP Teenage Heartbreak årets stora musikaliska loppisfynd. Som brukligt är vad gäller plattor inom genren powerpop så är den inte helgjuten, det som är bra är däremot.. ja ni förstår vad jag menar. Här är titelspåret.

(object) (embed)
Sorrows Teenage Heartbreak 1980



Still digging up the bones of Strummer and Jones

2011-10-05T20:51:37.583+02:00

Av ingen särskild anledning alls mer än att det känns som lite för länge sedan som någon luftade något från Wendy James fina Elvis Costello-skrivna platta Now ain't the timefor your tears.

allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/PCNtWX6ceh4" width="420">



fuzzpunkgaragejunk

2011-09-28T13:36:29.482+02:00

Ta hela rockhistorien och kör ner den i en kvarn som blandar samt hackar upp skiten och pressar samman den till stenhårda briketter på halvannan minut. Där har du Apa State Mentals låtar!

(object) (embed)
Apa State Mental - Little Mr. Walkaround (2007)

Jag tycker inte de bara är fantastiska för att de är mina vänner sedan många år och för att vi kommer från samma del av Skåne. Från början var jag snarast kallsinnig och avfärdade musiken som serietidningsrock.

Efter att ha bevittnat ett par grymma spelningar har jag blivit stark i min tro på bandet. Apa State Mentals koncisa, avsikligt simpla och effektiva rock funkar bara om de är snortajta på scenen och de är närmast musikaliskt deffade. Den gänglige sångaren Jacob Zetterholm är omöjlig att inte titta på med sina egenartade gester, ofta med med näsan vänd uppåt mot mikrofonen, som hålls högt.

(image)
Nu på lördag 1 oktober spelar detta malmöband äntligen i Stockholm på The Liffey (Stora Nygatan 40, Gamla Stan) med två andra punkband för 80 spänn i entré och insläpp klockan 20. Gör mig sällskap framför scenen!

(object) (embed)
Apa State Mental - Eaten By Hippies (2009)



Inga trix - 30 pix!

2011-09-27T21:10:57.366+02:00

(image)
Löningsdag till ära bökade Il Dottore in ölmagen i Malmös smalaste skivaffär, vid Lilla Torg. Magen klämde, vinyljunkien stönade i sin abstinens. Livet var plågsamt. Nöden hade ingen lag. En singel från Kristianstad år 1979? Hmmm! Härligt omslag, kan vara något.. eller absolut inte.

Till doktorns glädje, när han bökat sig ut ur affären, visade det sig var en totalt okänd skånepärla. Värdig en fotvandring till Kristianstad, inom Klippan. Det som verkligen höjer alstrerna är förstås det härliga munspelet och den lika fina saxofonen. Någon som vet något om Asfa Rock?

Diskanten är lite hög på vevgrammofonen så skruva upp basen för absolut njutning!

(object) (embed)
Asfa Rock - 30 pix

(object) (embed)
Asfa Rock - Kolla tiden

(image)



BEFORE I DO ASTRAL WEEKS I HAVE TO BREAK THE CONTRACT

2011-09-26T10:13:30.732+02:00

Jag är väldigt intresserad av medeltiden. Något av det mest grundläggande för förståelse av den tiden är att motsatser utan omsvep kunde samsas. Vetenskapsmän var ofta religiösa och i kyrkan fanns motiv som inte målats i dagens. På samma sätt är det med Van Morrison. Han har i mitt tycke gjort något av den vackraste musik som släppts på skiva, Astral Weeks. Plattan präglas av en längtan efter en vision, efter uppenbarelse. Kanske inte en slump att titellåten på liveskivan han gjorde för några år sedan fick tillägget I believe I’ve transcended. Oftast behöver Morrison nästan tio minuter för att nå dit. Men när han väl närmar sig har låten tagit sig till en högre nivå än där den startade. Det är tydligast i plattans mest episka låtar; titelspåret, Cyprus Avenue och Madame George. Låtarna är knappast lika direkta och lätta att ta till sig som de på efterföljaren Moondance. Astral Weeks sålde inte mycket när den släpptes 1968 och Morrison var trött på att vara pank. Han ville bli spelad i radio och gjorde nya kortare låtar som blandar både The Band med Brown Eyed Girl. ”I had to forget about the artistic thing. One has to live” sa Morrison i en intervju senare. Man kan fråga sig hur hans karriär låtit om Astral Weeks hade blivit en framgång. Han glömde dock aldrig de långa låtarna som fick honom att levitera själsligen. Bästa exemplet är Listen to the lion på underbara Saint Dominic's Preview. Morrison förlorar sig i stämningen, i musikens känslomässiga utvecklande, och ger ordligen uttryck för sina visioner. ”And we sailed from Denmark, way up to Caledonia. And we sailed, and we sailed, and we sailed…” Liksom det gripande och fullständigt knäckande slutet på Madame George där ett avsked återupplevs med maximal emotionalitet. ”Say goodbye, goodbye, goodbye, get on the train, get on the train…”.Lika häpnadsväckande och hänförande som dessa Morrison bästa stunder är, lika förbluffande är det att han innan Astral Weeks gjort raka motsatsen. Han spelade in kanske det sämsta som någonsin gjorts. Anledningen var Morrisons missnöje med det kommersiella skivbolaget Bang Records, för vilka han spelade in hiten Brown Eyed Girl. Trots att mästerlige Bert Berns producerade (som bl a gjorde briljanta Here Comes The Night för Them), var Morrison frusterad över att Berns ville ha handklapp och tamburin på allt. På Bang Records fanns inget utlopp för den musik han hade börjat skriva i Belfast sedan Them bröt upp 1966. Bangs tidiga version på Madame George visar detta med tydlighet, där är den en besynnerlig partylåt. Bättre lyckades de med Beside You, men det var knappast dit Morrison önskade nå. Han lyckades få kontakt med Warner Brothers som var villiga att låta honom sväva ut så mycket han ville i studion, och var sig själv helt och hållet. Berns var vid det här laget död, men hans änka drev vidare bolagets rättigheter gentemot Morrison. Enligt kontraktet var han skyldig att ge dem ett 30-tal låtar innan han fullföljt sina skyldigheter mot Bang Records. Det skulle visa sig att Morrison tog detta väldigt bokstavligt. Han gick pliktskyldigt och tydligen HÖGST motvilligt in i en studio och spelade in vad som knappast kan kallas för låtar, enbart för att bli kvitt Bang Records. Dessa inspelningar har blivit ökända under namnet The Contract Breaking Sessions.Van Morrison uppenbarligen grovt missnöjd och uttråkad av att spela in låtar som Chic[...]



Supreme again

2011-09-25T22:00:35.240+02:00

Den omåttligt framgångsrika låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade skrivit i princip varenda singel för The Supremes sedan 1963. Holland-Dozier-Holland var djupt missnöjda med sina rättigheter och inkomster och hamnade i dispyt med bossen Berry Gordy och hitmakarna lämnade Motown 1968 för att starta sina egna skivbolag, Invictus Records och Hot Wax Records.Ungefär samtidigt började Diana Ross & The Supremes dippa. Det var nya tider då även soulmusiken förändrades och med Aretha Franklins genombrott med sin råare, gospelfärgade soul var de passé. De Svarta Pantrarna påstod att den poppiga sångtrion inte var svart nog med sin huvudsakligen vita publik. Hitsen började att utebli och albumen var ännu sämre än tidigare. När jag lyssnar på singlarna från 1968-69 känner jag att hitpotentialen är borta och likaså den tidigare sprudlande glädjen i musiken har övergått i moll.Sent år 1969 kom nyheten att Diana Ross skulle lämna sin gamla grupp för en solokarriär och några månader senare på Frontier Hotel i Las Vegas gjorde de sin sista show tillsammans och Ross efterträdare Jean Terrell blev presenterad innan ridån gick ner. Mary Wilson tog nu över rodret och Berry Gordy - som hade dragit i trådarna - tog sin hand från gruppen. height="315" src="http://www.youtube.com/embed/D2ce7FWOAM8" frameborder="0" width="420">The Supremes - Stoned Love (framträder i Soul Train 1972)The Supremes kunde inte luta sig mot en fixstjärna i gruppen, utan koncentrerade sig på musiken i stället. Jean Terrell var en fantastiskt fin sångerska, som dock inte glömde att hon sjöng i en vokalgrupp. Under producenten Frank Wilsons vingar hittade de tillbaka till lusten igen.Underbara Stoned Love var den största hiten för det nya Supremes, men samtidigt hade de blivit mer albumorienterade. The Supremes skaffade afrofrisyrer och svarta polotröjor på New Ways But Love Stays, kanske för att skaffa sig trovärdighet bland den svarta publiken hemma i USA.När jag hittar en platta med sjuttiotals-Supremes köper jag den, för jag vet att det alltid finns något riktigt bra där.The Supremes - It's All Been Said Before (1975)En verklig favorit är albumspåret It's All Been Said Before, en kalasfin komposition av teamet Lambert-Potter. Låten har har det där klassiska, omisskännliga Motown-introt och den ligger på The Supremes (1975), vars softade omslag jag plockade upp häromåret. Jag fick ge blott 10 kronor för skivan.Eller varför inte passa på att nämna sköna Smokey Robinson-skrivna Your Wonderful, Sweet Sweet Love? The Supremes - Your Wonderful, Sweet Sweet Love (1972)The Supremes är en berättelse som också handlar om att komma tillbaka i praktslag när alla tror att showen är över.[...]



Richard X. Heyman

2011-09-23T13:24:39.527+02:00

Richard X. Heyman är en sån där typisk amerikansk pophantverkare som aldrig funderat på att lämna sitt älskade 1960-tal och musiken som drabbade honom i tonåren. Han är en doldis från New Jersey som vid det här laget fyllt 60 år, endast ett namn i initierade powerpopkretsar, som släpper sina skivor på små bolag (förutom en platta producerad av powerpoplegenden Andy Paley på Sire Records i början av 1990-talet - men Richard X. Heymans skrämmande korsning mellan moptop och hockeyfrisyr skrämde bort eventuella lyssnare). Heyman har inget emot att spela sextiotalscovers på bröllop heller, för det genererar antagligen mer pengar än skivförsäljning och andra konserter.Richard X. Heyman - Home Again (1991)Hittade Hey Man! på CD för 5 kronor i en radioaffär i Skurup (av alla ställen) för rätt länge sedan. Och härom veckan plockade jag upp albumdebuten Living Room!! från 1988 för 20 spänn. Vinylskivan hade en gång tillhört en svensk popnörd vid namn Arne, som stoppat in ett signerat idolfoto och hela sin korrespondens med Richard X. Heyman i konvolutet. Lite sorgligt, att Arne inte har kvar sin skiva alltså, men den är i alla fall räddad in i stugvärmen av en annan popnörd.Richard X. Heyman - Oh No Elaine (1988)[...]



Milan, The Leather Boy eller kärt barn har många namn

2011-09-19T23:11:49.204+02:00

Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia. The Leather boy On the go 1967 Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.The Chanters Bongo bongo 1967 Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971. The World of Milan Shades of blue 1966Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.[...]