Subscribe: erlanderbrigaderna
http://erlanderbrigaderna.blogspot.com/feeds/posts/default
Added By: Feedage Forager Feedage Grade B rated
Language: Swedish
Tags:
att  ett  från  för att  för  inte  jag  malmö  man  med  många  när  och      till  var  är 
Rate this Feed
Rate this feedRate this feedRate this feedRate this feedRate this feed
Rate this feed 1 starRate this feed 2 starRate this feed 3 starRate this feed 4 starRate this feed 5 star

Comments (0)

Feed Details and Statistics Feed Statistics
Preview: erlanderbrigaderna

erlanderbrigaderna



En blogg om politik, kultur och medier med slagsida åt Malmö-Lund och vår stora vida värld. Alltid från vänster. Est. 2005.



Updated: 2014-12-19T09:51:28.112+01:00

 



Gapa efter mycket

2011-10-04T21:56:44.216+02:00

(Foto: Peter Menzel)Jag läser just nu en bok som huvudsakligen består av familjer runt om i världen som poserar med den mat de brukar köpa under en veckas tid (Menzel, P och D'Aluisio, F, 2007: Hungry Planet. What the World Eats.). Här finns ett reportage i Time med bilder från boken. Det är vidunderligt. På ett plan är det naturligtvis en "hyllning till livet"*, ett firande av den fantastiska mångfald som det mänskliga livet uppvisar. På ett annat plan är det deprimerande.För oavsett i vilken del av världen som upphovsmännen till boken befinner sig dyker samma tendenser upp: ökande diabetes och fetma i spåren av halvfabrikat och (amerikansk) snabbmat. De länder som inte är drabbade av galopperande övervikt och välfärdssjukdomar är länder med undernärd och svältande befolkning. Samt Japan. Låt mig bara säga att jag faktiskt tycker att det är bättre att folk är övernärda än att de är undernärda, även om det leder in på en annan och fasansfull paradox: vi kan föda hela världens befolkning, men vi gör det inte. Ett av fotoreportagen är från ett flyktingläger i Kenya, dit hundratusentals har flytt från svält och terror i främst Somalia. Det finns folk som har bott i detta läger i decennier, som har vuxit upp där och som inte känner till något annat liv. Befolkningen lever på matransoner från hjälporganisationer. Det blir gröt tre gånger om dagen och några gram getkött till Eid. Det är inget man blir fet på, milt sagt. Och deras liv är ändå oerhört mycket bättre än det de har flytt ifrån: terror, barbari och svält i anarkins och inbördeskrigets Somalia. Sydsvenskan har publicerat en serie artiklar av Niklas Orrenius och fotografen Åsa Sjöström från ett sådant flyktingläger, som den här, som berörde mig djupt. Den namnlösa fasan i att inte kunna föda sina barn, vanmakten i att se dem tyna bort.Svälten är, sina fasor till trots, en fiende som vi börjar få bukt med, till viss del tack vare globalisering, frihandel och kapitalism. Uppfödnings- och odlingsmetoder har blivit bättre tack vare tekniska framsteg och konkurrens, och läs för Guds skull följande texter på SLU:s forskningsblogg som behandlar myter om livsmedelsproduktion. Det moderna jordbruket är på alla plan fullkomligt överlägset det traditionella och det är den gröna revolutionen som vi har att tacka för att inte fler svälter idag. Men inte det där med fetman. Familjerna i Hungry Planet många gånger oroade för att deras barn verkar vara mer intresserade av snabbmat än av traditionell husmanskost. En mycket gammal dam på Okinawa tycks ha mycket svårt att förstå vad västerländsk snabbmat egentligen är för något. Och kan inte för sitt liv begripa att det inte bara finns folk som inte odlar sina grönsaker själva, utan som inte ens vet något om jordbruk. "Berätta för folk att man ska sätta potatisar efter att det har regnat", säger hon i hopp om att folk ändå ska börja förstå.Och det är klart att folk förstår. I min generation - världen över - finns många som sätter stort värde på att själva odla grönsaker och är ytterst intresserade av matlagning, både nya och traditionella metoder. Intresset för att äta rätt och motionera är större än någonsin. Sen är det ju sin sak att eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle måste marknaden förse oss med komplicerade och dyra lösningar på ganska enkla och billiga problem. Att leva hälsosamt är inte svårare än att äta mindre och röra sig mer, men för att höja profiten i alla produktionskedjans led måste det kläs i komplicerade dieter och träningsprogram. Zumba och GI. Funktionskläder och algsmoothies. Och jag kanske är naiv, men jag har svårt att tro att de flesta inte inser att om man äter snabbmat sju dagar i veckan och sitter framför en datorskärm hela dygnet, kommer man med nödvändighet att bli tjock, sjuk och trött. Det finns inte heller någon anledning att ryckas med i den fullkomligt sinnessjuka kroppshets som har följt i tjocksmocksexplosionens spår.[...]



Som om vi bar et barn varsomt på armen

2011-07-25T15:05:08.674+02:00

Det är många dessa dagar som känner sig manade att säga något med anledning av terrordåden i Norge den 22 juli. Jag har läst dussintals reaktioner, analyser, sammanfattningar och rena känsloutbrott från människor jag känner och människor jag inte känner. Jag kan inte tillföra något till detta och har heller inga ambitioner att göra det. Jag skriver för att jag måste, och det är väl därför alla andra skriver också.En journalist från Sydsvenskan ringde nyss och bad mig förklara vilken roll jag som forskare tyckte att jag hade i det öppna samhället - med anledning av att dåden beskrivs som ett angrepp på just det öppna samhället. Jag svarade något svävande om att utöver forskning, undervisning och min egen forskarutbildning är det väl tredje uppgiften som ligger närmast till hands att lyfta fram; att bidra med kunskap till samhället, att delta i den offentliga debatten. Jag poängterade att Breivik hade med universitetsprofessorerna på sin dödslista. Och så slutade jag "men annars vet jag inte vilken min roll specifikt är, utöver den roll jag har som medborgare, naturligtvis."Det är naturligtvis så att det är vår roll som medborgare som är viktigast för upprätthållandet av det öppna samhället.Max Horkheimer skrev någonstans att "Oåterkalleligt är endast det onda i historien: de oförverkligade möjligheterna, den försummade lyckan, morden med eller utan juridiska procedurer [...]. Allt annat är ständigt i fara."Det är endast genom de många medborgarnas aktiva skydd av samhället och av varandra som vi kan hålla det onda borta. Om det är något i den här historien som ger tröst, är det att det norska samhället från statsledning till enskilda medborgare har reagerat med kärlek, solidaritet och pliktkänsla.På samma sätt måste varenda en av oss bära ett gemensamt uppdrag, inte bara för våra närmaste utan för hela samhället. På goda dagar såväl som på onda dagar.Många har i Norge citerat Nordahl Griegs dikt Til Ungdommen. Före den gångna helgen kände jag inte till den. Nu vill jag lyfta fram den som ett manifest för det öppna, goda, mänskliga samhället. Som den avslutande strofen uppmanar: Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen / som om vi bar et barn varsomt på armen.Til Ungdommenav Nordahl GriegKringsatt av Fiender,gå inn i din tid!Under en blodig storm -vi deg til strid!Kanskje du spør i angst,udekket, åpen:hva skal jeg kjempe medhva er mitt våpen?Her er ditt vern mot vold,her er ditt sverd:troen på livet vårt,menneskets verd.For all vår fremtids skyld,søk det og dyrk det,dø om du må - men:øk det og styrk det!Stilt går granatenesglidende båndStans deres drift mot dødstans dem med ånd!Krig er forakt for liv.Fred er å skape.Kast dine krefter inn:døden skal tape!Elsk og berik med drømalt stort som var!Gå mot det ukjentefravrist det svar.Ubygde kraftverker,ukjente stjerner.Skap dem, med skånet livsdristige hjerner!Edelt er mennesket,jorden er rik!Finnes her nød og sultskyldes det svik.Knus det! I livets navnskal urett falle.Solskinn og brød og åndeies av alle.Da synker våpnenemaktesløs ned!Skaper vi menneskeverdskaper vi fred.Den som med høyre armbærer en byrde,dyr og umistelig,kan ikke myrde.Dette er løftet vårtfra bror til bror:vi vil bli gode motmenskenes jord.Vi vil ta vare påskjønnheten, varmensom om vi bar et barnvarsomt på armen!(texten hämtad från engelskspråkiga Wikipedia)Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke under minnesstunden den 24 juli finns här.Några av alla dem som har sagt intressanta saker i den svenska debatten är Sanna Rayman,Martina Jarminder, Katrine Kielos, Thomas Hylland Eriksen, Daniel Poohl och Camilla Rågfors.(korspublicerad på Nils Gustafsson)[...]



Jag såg en film från mitt 2000-tal

2011-05-09T22:39:45.892+02:00

I samband med nyheten att Usama bin Laden till slut hade dödats av amerikanska soldater efter en jakt som sträckte sig över mer än ett decennium fällde någon kommentaren att 00-talet nu äntligen var slut. Jag minns var jag var när jag fick höra nyheten. Jag vaknade klockan sex på morgonen den 2 maj, sträckte mig efter telefonen och läste mitt twitterflöde. För mig väcktes en kedja av minnen sammanlänkad av det långa kriget mot terrorismen. Alla känslor av rädsla, sorg, oro, vrede och vemod har sköljt över mig igen den senaste veckan. I min egen livsvärld, i mitt privatliv, var 00-talet ett lyckligt decennium. I den globala verklighet som ingen kommer undan har de senaste tio åren präglats av den paradoxala kombinationen av stigande välstånd och blodiga krig.Jag minns var jag var när jag fick höra om attackerna den 11 september 2001. Jag satt i en studentradiostudio i Lund och sände ett program om vandringssägner när någon kom in under en låt och sa: slå på TV:n. Eftersom det inte fanns något annat att göra, bröt vi våra sändningar och började prata om det som hände i USA istället. Av en slump blev det så att jag genomförde den improviserade sändningen (vi höll på i tre timmar, tror jag) tillsammans med två amerikaner medan några från Utrikespolitiska föreningens radioredaktion gjorde research och ringde runt. Jag var livrädd. Att sitta framför en mikrofon i direktsändning var ett sätt att bevara fattningen. Vi såg det andra planet flyga in i World Trade Center i direktsändning på den lilla TV:n som hängde ovanför mixerbordet. Otroliga rykten flög in och ut i studion. Internet upphörde att fungera. Det gick inte att ringa någonstans i USA. "London brinner." "Det är 15 plan i luften som vägrar svara på anrop." Jag intervjuade Björn Kumm, hade fel bakgrundsinformation och inledde med "du arbetar alltså på utrikesdepartementet". Jag intervjuade Jan Hjärpe - han och jag ska förresten diskutera revolutionerna i arabvärlden på ett seminarium på onsdag, mirabile dictu - och sa "PFLP har tagit på sig dådet, vad är din kommentar till det?". Jag var utmattad när jag kom hem till kollektivet på Klostergården.Många människor var livrädda under den där eftermiddagen i Sverige. Det var omöjligt att veta vem som låg bakom och vilken omfattning det var på attacken. Jag lärde mig hur informationsspridning fungerar vid stora kriser och hur det är att som nyhetsförmedlare vara mitt uppe i ett skeende tillsammans med alla andra och försöka göra något vettigt av de motstridiga uppgifter som fladdrar runt samtidigt som man mest av allt försöker undvika att helt tappa taget. Jag är glad att jag satt på Radio AF och inte på Ekot.Några månader senare inleddes bombningarna av Afghanistan. Jag minns var jag var när jag hörde nyheten, på väg in till en teaterföreställning en sen oktoberkväll. Det var en väntad nyhet och den gjorde mig nedstämd. Många försökte hantera det permanenta krigstillstånd med distans och ironi. Jag skapade en cocktail med namnet Infinite Justice. Nio centiliter grön chartreuse, elva droppar angostura, invänta illamående och migrän. I december gick jag på maskerad utklädd till Usama bin Laden. I Lund skrevs det snapsvisor om jakten på al Qaidas ledare. För de flesta människor i världen kom terrorhotet att förbli diffust och avlägset. Medan hundratusentals människor dog i krigen och terrorattackerna i länder som Afghanistan, Irak, Tjetjenien och Kina, klagade vi européer på säkerhetskontroller på flygplatserna. Naturligtvis gick inte Europa helt försonat. Bomberna i Madrid och i London påminde oss om att vi var utsatta för risker, även om de var mikroskopiskt små. Ett av de första inläggen på den här bloggen handlade om bombningarna i Londons tunnelbana. När brevhemligheten och privatlivets helgd hotades genom bland annat det utökade spaningsuppdraget för FRA, protesterade många med rätta, precis som man i detta nu fortfarande k[...]



Palme

2011-02-28T10:18:17.136+01:00

title="YouTube video player" width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/_3ZebXTWN-0" frameborder="0" allowfullscreen="">

Klockan åtta på morgonen den 1 mars 1986 fick jag veta att Olof Palme hade mördats. Det var dagen efter min sjuårsdag, det var lördag, och min familj skulle titta på Go'morron Sverige som vanligt. Istället för Fredrik Belfrage och Curt-Eric Holmqvist var det en extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.

Min mor, uppvuxen i en släkt av die-hard bondeförbundare, grät floder och jag ställde den lika lillgamla som korkade frågan "Men du är väl inte socialdemokrat?" Och ingenting var riktigt som förut.

Allt jag vet om vad Palme sa och vad han gjorde lärde jag mig efteråt, men som för alla andra som kommer ihåg den dagen är Palmemordet ett starkt och mycket emotionellt minne för mig. Jag kan när som helst kasta mig rakt in i den där marsmorgonen för 25 år sen och det är som att vara där.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)



De som hatar Vi som älskar Malmö

2010-10-27T12:27:20.884+02:00

I Malmö cyklar en man runt och skjuter människor som ser ut att ha invandrarbakgrund. Av naturliga skäl är människor i staden rädda. Det händer då och då att människor blir skjutna i Malmö, men det har tidigare nästan undantagslöst rört sig om så kallade uppgörelser i undre världen. P3:s Tankesmedjan gjorde sig lustig över att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström twittrade att det inte var invandrare utan Malmöbor som var måltavlor. Men han hade rätt. Det går inte att se på en person om hon eller han är invandrare eller inte. Man kan mycket väl vara Malmöbo sedan generationer och ändå vara utsatt. Måltavlan är vem som helst.Utomsocknes får sin bild av Malmö bekräftad, naturligtvis. Fast de var rädda redan innan. Mina grannar kom tillbaka efter att ha varit i Sydamerika ett halvår och sa att det verkade som om Malmö hade blivit mer otryggt, att det var mycket våld och så. Dessa Malmöbor i tillfällig exil hade alltså suttit i Rio de Janeiro - en stad med ungefär 15 gånger så mycket dödligt våld som Malmö - och tyckt att Skånemetropolen verkade otrygg. Som Ann Heberlein skriver så är denna rädsla - milt uttryckt - inte något som är bra för staden eller dess invånare.Sydsvenskan startade för några dagar sedan en kampanj som heter Vi älskar Malmö. Kampanjen förs på Twitter, i Facebook och i tidningen och går enkelt uttryckt på att ge Malmöborna en möjlighet att visa hur mycket de älskar sin stad och att sätta upp en positiv motbild mot skräcknarrativet. Idag är det ungefär 11 000 personer som "gillat" initiativet på Facebook. Det finns de som hatar Vi älskar Malmö. De finns på Flashback. Där tycker många att det är invandrarnas fel och att kampanjen är en attack på Sverigedemokraterna. Nämen. Ser man på.Men de finns på andra håll också. I Sydsvenskan skriver Lundaforskarna Anders Ackfeldt, som är enhetsadministratör på Center för Mellanösternstudier och Niklas Bernsand, doktorand i Öst- och Centraleuropakunskap om den arroganta kampanjen.De menar att tidningen försöker att stärka stadens varumärke genom att mörka de klasskillnader som (underföstått) . "Man älskar inte en stad och dess invånare genom Facebookkampanjer och varumärkesautism" och "Malmös politiker [...] gnuggar [med säkerhet] händerna åt Sydsvenskans pr-spektakel."Det är en mer intressant kritik. Är kampanjen ett opium för Malmöborna? Lurar de som ger sitt stöd till kampanjen sig själva?Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar i sin tur att det är "väl magstarkt" att "skälla ut bekymrade medborgare som vill bidra till samhörigheten i Malmö".Det finns två sidor av Malmö. Den ena är framgångssagan Malmö: befolkningsökning, högskola, innovationer, entreprenörsskap, fair trade, ung stad, levande kulturliv, mångfaldens Malmö, kreativitetens Malmö, coola Malmö. Den andra är segregationens Malmö, klassklyftornas Malmö, våldets Malmö, den organiserade brottslighetens malmö, hemlöshetens Malmö. Ilmar Reepalu talar om den ena sidan när han besöker världsutställningen i Shanghai och om den andra när han ber regeringen om mer poliser.En del drar slutsatsen att den ena sidan är en chimär som används av kapitalet för att mörka den andra sidan. En sorts medveten diskursproduktion. Ibland är det säkert så. Men konstruktionen av Malmö som en farlig och våldsam stad, som ett skyltfönster för misslyckad integrationspolitik, som en orgie i otrygghet - vem tjänar på den? På vilket sätt leder den till att Malmö blir en bättre stad att leva i? Och framförallt - vad är det som är så dåligt med att visa lite jävla kärlek?Det är helt enkelt inte rätt att döma ut människors spontana engagemang för sin hemstad som meningslöst eller direkt farligt. Vad är en manifestation egentligen om inte ett uttryck för känslor? Varför ska inte Malmöborna visa sin kärlek till varandra och till sin stad? Varfö[...]



Landet som är

2010-09-24T16:48:44.158+02:00

Mest dåligt samvete har jag för att jag inte engagerade mig mer i valrörelsen. Det är det nog fler som har. Men det här inlägget ska inte handla om det, utan om hopp och om en medelklass som kanske kommer att ta sig i kragen.Folk har ju gått omkring och varit modstulna nu under veckan och känt sig frustrerade. För rödgrönt sinnade är det en dubbel förlust med Sverigedemokraterna i riksdagen. De socialdemokratiska eftervalsanalyserna breder ut sig som självterapeutisk avbön eller kallt kalkylerade dolkstötar över mediefältet.Men den här valrörelsen har lärt oss många saker. Den har lärt oss att en valkampanj som satsar på att så många medlemmar som möjligt ska prata med så många människor som möjligt är en roligare och bättre kampanj än en kampanj som uteslutande satsar på strategiska medieframträdanden av partiledaren. Utan att jag själv var en aktiv del av den kampanjen var det omöjligt att undgå att många socialdemokrater kände sig fullkomligt elektrifierade av dörrknackandet och alla de andra många-till-många-aktiviteterna. För många har den här valrörelsen inneburit ett politiskt uppvaknande. Politiska diskussioner har pågått på många ställen - på arbetsplatser, i skolor, i hemmen och på Facebook. Många som inte är politiskt aktiva har propagerat för den ena eller andra sidan. Många berättade till och med vad de skulle rösta på, vilket är ovanligt i ett land som Sverige, där politiken har utvecklats till att bli ett tabuämne i umgänget. Det blev precis en sådan valrörelse som jag önskade mig i en debattartikel i Libertas i vintras. Där skrev jag bland annat att "Ett av de allra viktigaste målen är att åter föra in politiken i människors vardag." Och det är det man har gjort.När jag ser det engagemang som människor visade i slutet av valrörelsen och under den senaste veckan är det omöjligt att inte känna hopp. Det finns ett stort politiskt intresse. Valdeltagandet i riksdagsvalet var det högsta sedan 1994. Kvällstidningarna informerar om den jämkade uddatalsmetoden. För de rödgröna finns det hopp. Vi vann förstagångsväljarna med 53 % mot alliansens 38 %. Vi vann stort bland samtliga väljare under 30. Vi gjorde till och med inbrytningar bland företagare jämfört med 2006. Moderaterna tog 35 % av förstagångsväljarna 1991 jämfört med 23 % i år. När jag stod och såg på den spontana demonstrationen mot rasism på Möllevångstorget i måndags tänkte jag: vad ska det här tjäna till? Vad är det de demonstrerar mot egentligen? De unga arbetslösa politikermisstroende som känner sig svikna av samhället och röstar på Sverigedemokraterna? Tänk om alla de här människorna hade suttit i kommunala nämnder! Tänk om alla de här människorna hade knackat dörr i Almgården för en vecka sedan! Nu tänker jag: varför inte? Skulle inte de här starka känslorna och det uppriktiga engagemanget kunna vändas i produktivt, långsiktigt politiskt arbete? Varför skulle de inte knacka dörr i Almgården imorgon? Den svenska medelklassen är stor, dominerande och välmående. Men många av oss har minnen i familjen om ett fattigare liv. Många av oss har verkligen fått det enormt bra, men det finns ingenting som säger att vi inte också oroar oss för de ökade klyftorna i samhället. Några har på sistone börjat fundera på om våra privilegier kanske också också innebär ett större ansvar för våra medmänniskor. Andra har släppt på sin misstro mot det organiserade politiska engagemanget. Livet kan både rymma nörderi och samhällsengagemang. Både trist arbete i kommunala nämnder och specialkunskaper om maltwhiskey och råmjölk.En bekant, lagom vänstersinnad men inte politiskt aktiv eller partimedlem, sökte upp mig i tisdags. I likhet med mig hade han ägnat måndagen med att må dåligt. Men så hade han tänkt efter. Och, sa han, "så gick jag in på Folkets Hus på Nobelt[...]



Om resor

2010-04-06T05:30:23.884+02:00

När jag gick med min son till lekplatsen i San Franciscos Chinatown tillsammans med Rasmus häromdagen slogs jag plötsligt av kontrasten mellan mitt liv och mina förfäders liv. Min farfars far var en fattig man som inte kunde ta sin son till särskilt många platser. Sonen, min farfar, hade turen att växa upp samtidigt som det socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige tog sin början. Han blev målare och diversearbetare, men kunde tack vare hårt arbete och ökande reallöner köpa ett hus med trädgård. Min far har berättat hur farfar tog honom på cykeln och cyklade en mil för att titta på ett amerikanskt bombplan som kraschlandat i trakten. Men min far fick göra fler resor.

Tack vare studiemedelsreformen och utbyggnaden av högskolan (och hårt arbete) kunde farfar och farmor låta sina barn både ta studenten och studera vidare. Min far och mor tog sina barn med på busscharterresor till Europas storstäder och jag fick se Mona Lisa, Trafalgar Square och Peterskyrkan med bredda smörgåsar väntande i en kylväska och doppvärmarna redo på hotellet. Deras hårda arbete i kombination med en fullt utbyggd välfärdsstat gjorde att jag och mina syskon kunde göra nästan precis vad vi ville och studera vidare, bilda familj, få jobb vi trivdes med och resa vidare.

Själv doktorerar jag i statsvetenskap och kan ta min son till San Francisco, och när jag såg honom i klätterställningen sände jag en tanke till generationer av hårt arbetande fäder och mödrar som kämpat för sina barns möjligheter till en bättre framtid, och en tanke till ett samhällssystem som möjliggjort social såväl som geografisk rörlighet.

Tro inte att friheten kringskärs av den sociala marknadsekonomin, den kapitalistiska välfärdsstaten eller vad man nu vill kalla den. Det är den som möjliggör friheten.



Bloggdebatt om Wilkinson's The Spirit Level

2010-01-18T17:17:25.834+01:00

...eller om hur en sarkastisk anmärkning om användandet av scatterplots ledde till ett respektfullt samtal om forskning och ideologi över blockgränsen.Själv missade jag seminariet som Efter Arbetet m fl anordnade med Richard Wilkinson som pratade om sin bok "The Spirit Level". Har inte heller läst boken, däremot läste jag föregångaren Mind the Gap, som kom 2001 och som också hävdar att ojämlikhet och ohälsa hänger ihop, med den socialdarwinistiska twisten att en strävan mot jämlikhet ligger inbyggt i människans gener. Det där med människans naturtillstånd som ideologiskt tillhygge är jag lite osäker på, men det verkar onekligen finnas data som på ett övertygande sätt stöder tesen att det inte bara är den absoluta nivån av välstånd som är intressant, utan också den relativa. Den här bloggposten är annars uteslutande till för att leda vidare till en mycket intressant diskussion om bokens slutsatser. Det är nationalekonomen (och socialliberalen) Andreas Bergh och Marika Lindgren Åsbrink, som är borgarrådssekreterare (och socialdemokrat) i Stockholm. Marika har också läst nationalekonomi, vilket är en förutsättning för debatten. Det börjar med att Andreas Bergh besöker seminariet i Malmö och bloggar om det dagen efter. Han kritiserar Wilkinsons i hans mening släpphänta hantering av scatterplots för att visa på (eller åtminstone antyda) kausala samband.Marika Lindgren Åsbrink svarar i kommentarsfältet och svarar i ett eget inlägg med att Bergh gör det enkelt för sig när han lyfter ut några scatterplots ur resonemanget och använder det för att skjuta ner den övergripande tesen. Och får svar i kommentarsfältet av Bergh, som pekar på att statistisk samvariation inte är det samma som kausalitet och att man därför måste använda scatterplots med urskillning. Sen håller de på så, några dagar. Bemöter varandras argument med erkännande och respekt, skriver svar, tar läshänvisningar på allvar. De kritiserar båda Wilkinsons bok minst lika mycket som något annat. Debatten avslutas med Berghs sista kommentar på Åsbrinks sista inlägg (ett erkännande av frågans komplexitet och en betoning på att det egentliga problemet är att fattiga har sämre hälsa än rika även om de bor i rika länder):"Imponerad. Det behövs fler politiker som du. Hoppas det gick/går bra i provval och stundande valrörelse!" (Marika Lindgren Åsbrink ställer upp till kommunfullmäktigevalet i Sundbyberg 2010.) Och vid det laget fylls jag av något sorts hopp för den politiska diskussionen i det här landet. Trots skyttegravskriget, den låga intellektuella nivån, kommentarfältstrollen, personangreppen, härskarteknikerna, halvlögnerna, den strategiska tystnaden och allt annat som karakteriserar blocköverskridande debatter på nätet finns det en diskussion, ett tillfälle som jag kan peka på och säga: men ibland funkar det! Om inte Jürgen Habermas fortfarande hade varit vid liv hade han nickat instämmande i sin himmel.Hela debatten: http://www.andreasbergh.se/blogg/2009/12/15/arbetarrorelsens-tankesmedja-visar-upp-sig.htmlhttp://storstad.wordpress.com/2010/01/01/om-ojamlikhet-10-tal-ett-lofte-och-en-forhoppning/http://storstad.wordpress.com/2010/01/02/its-the-inequality-stupid/http://storstad.wordpress.com/2010/01/03/ojamlikhet-eller-fattigdom-potejto-potato/[...]



Blondinbella: Trygghet skapar framgång

2009-12-22T20:08:48.674+01:00

Blondinbella har tidigare varit medlem av MUF. Man kan fråga sig om hon är på väg vänsterut nu.

Från en intervju i senaste Nöjesguiden:

Du har sagt att du skäms över vissa politiska åsikter du hade som yngre…

–Ja, som Muf:are så har man de mest bisarra åsikter… Det jag skäms över är att jag har varit så jävla hård mot människor. Idag har jag blivit mer medmänsklig. Tryggheten skapar framgång. Jag har förstått att världen inte är så svartvit som jag trodde när jag var yngre, vilket är typiskt tonåringar haha.


Blondinbella ger här uttryck för en klassisk socialdemokratisk syn på samhället. Trygghet skapar framgång.

Högerns syn går i korthet ut på att hungriga vargar jagar bäst - om man gör det omöjligt att leva på a-kassa eller sjukpenning kommer folk att inse att det är bättre att jobba. Det blir då i sista hand folks eget fel att de är fattiga eller sjuka. Det är den svartvita människorynen som Blondinbella har övergett på gamla dagar (hon är 19 år gammal).



Påven går med håven

2009-10-22T21:15:23.233+02:00

(image)
Idag beslutade kyrkomötet att Svenska Kyrkan ska viga samkönade par. Gott så. Jag stödde Kristdemokraternas förslag att göra äktenskapet till en helt sekulär historia och frånta de religiösa samfunden vigselrätten helt, men det var det ingen annan som gjorde. Men jag kan leva med det här.

Det är det dock många andra som inte kan. Överhuvudtaget verkar den liberaliseringsprocess som i synnerhet vissa protestantiska kyrkor i Europa och Nordamerika genomgått de senaste 50 åren göra mer konservativa element missnöjda. Det har inte sällan lett till att man konverterat till katolicismen, en hederligt förutsägbar konservativ kyrka.

Om man vet något om de blodiga religionskrig som slet Europa itu under hundratals år kan man bli förvånad över att personer som nyss var protestanter plötsligt kan bli katoliker utan några själskval, men sanningen är väl kanske att det inte längre är så många som kommer ihåg vad det där bråket handlade om. Transsubstantiationsläran? Nån som vet? Inte det? Ok. Avlatsbreven? Ja, fast de är ju borta sen ganska länge. Predika på folkspråket? Check. Traditionens auktoritet? Vi ÄLSKAR ju traditioner! Påven som Kristi ställföreträdare på jorden? Whatever, bara jag slipper lesbiska präster.

Om vi lägger till att gudstjänster i Svenska Kyrkan numera kan ha rökelsekar, ikoner, festliga processioner, roliga mössor och till och med ibland en liten klocka som ringer under nattvarden ter sig inte steget så långt, antar jag. Om man hatar flumkyrkan tillräckligt intensivt kan man nog svälja den obefläckade avlelsen och påvens ofelbarhet.

Det har påven noga lagt märke till. Det är därför han nu öppnar för att förenkla för konvertiter från den anglikanska kyrkan. De ska kunna behålla i princip allt från sin gamla trosgemenskap - till och med gifta präster går bra - sålänge de erkänner påven som överhuvud. Ett listigt drag för att boosta upp en katoslk kyrka som haft problem med sin image på sistone.

Är den gamla religiösa klyftan mellan katoliker och protestanter i Västeuropa irrelevant idag? Kanske. Istället får vi en ny klyfta mellan konservativa och liberala kristna, där de som accepterar kvinnliga präster och homosexualitet får hålla sig till protestantismen, medan resten får konvertera. Samtidigt blir det svårare för progressiva krafter inom den katolska kyrkan.

Fråga mig inte vad Åke Green tycker om det här, men jag tror inte att det var det han väntade sig.



Utöka totalförsvarsplikten: vatten på kvarnen

2009-05-29T11:07:55.014+02:00

Långvariga läsare vet att jag de senaste åren då och då propagerat för att det inte bara är fel att avskaffa den allmänna värnplikten, den borde tvärtom utökas till en allmän totalförsvarsplikt som omfattar samtliga svenska medborgare och där den största delen av de värnpliktiga skulle utföra civila, vapenfria uppgifter. Argumenten för är att yrkesarméer inte går att lita på och att värnplikten är en av de få arenor där verkligen alla sorters människor möts över olika demografiska gränser. Ett längre inlägg från 2006 på temat: Utöka Totalförsvarsplikten!I DN den 26 maj argumenterade Göran Rosenberg för att en allmän samhällsplikt skulle vara ett sätt att  "stärka banden mellan medborgarna och samhället, och mellan medborgarna och medborgarna." och följde nästa dag upp med ett något mer detaljerat förslag för hur en sådan samhällsplikt skulle kunna genomföras.Jag delar inte alla delar i Rosenbergs bakomliggande argumentation, dvs att den "nationella samhörigheten" bör stärkas - om man har en någotsånär relativistisk inställning till nationalstater och nationell gemenskap är det svårt att vifta med flaggan utan att bli ironisk - men i grunden har han rätt. Avstånd mellan människor leder till ett samhälle i sönderfall.De senaste decennierna har man aktivt uppmuntrat detta sönderfall genom att införa en lång rad av valmöjligheter i den offentligfinansierade välfärden, som alla lustigt nog leder till att rika människor och fattiga människor skiljs åt, både geografiskt och kvalitetsmässigt. Som Rosenberg skriver tenderar frivilligheten att vara självsegregerande.Idén är inte ny eller unik: liknande institutioner finns i många andra länder (Rosenberg listar USA, Frankrike och Storbritannien som exempel). Rosenbergs artikel möttes av i princip kompakt oförståelse från höger och vänster. Badlands Hyena ironiserade över "en slags standardiserande plikttjänst med en slags mild hjärntvätt så att ungdomarna förstår att de lever i den bästa av världar." medan nyliberalerna reagerade som man kunde förvänta sig: "Ett utomordentligt jävla dåligt förslag är vad det är. Thatcher säger det bäst när hon säger: 'There´s no such thing as a society'".Förslaget upplevs som en blast from the past med konservativ nationalkänsla, den paternalistiska förtryckarstatens åtekomst, den mystiska nationella samhörighetskänslan etc. Så konstigt behöver det inte vara. Ett samhälle har plikter och rättigheter. Skolplikt, värnplikt, tjänsteplikt, och what not är inget hinder mot individuell frihet och förverkligande av våra bästa stämningars längtan, och att rädda oljeskadade fåglar i sex månader ihop med Ali Hussein kommer inte att göra Carl af Plöös till en hjärntvättad nationalist. Lite glad blev jag ändå när Henrik Bredberg i ob lib Sydsvenskan höll med Rosenberg till fullo. "Kostsamt? Säkert. Men skrämmande kostsamt kan också det atomiserade samhället bli, med ett avgrundsdjupt främlingskap, där var och en enbart tänker på sig själv. Det samhället behöver man inte vara en röd jävel för att frukta."Läs om initiativen i USAFrankrikeStorbritannien[...]



Bostadsrätter är socialism, del 2

2009-04-22T09:10:41.705+02:00

För ett par år sedan skrev jag om att bostadsdebatten i Sverige är lite lustig, där bostadskooperativ ses som den yttersta formen av marknadsliberalism.

Jag har tänkt vidare en del och kommit fram till följande (thinking in progress):

Bostadsrätter är en kooperativ ägandeform som fostrar samarbete, medborgarkänsla, social tillit och i förlängningen förståelsen för socialism. Problemet är inte att hyresrätter ombildas till bostadsrätter, problemet är att bostadsområden är segregerade. Jag bor i ett hus som ombildats till hyresrätter. Huset ligger i en segregerad del av staden (svenskfödd befolkning en masse) och ingenting förändrades i sammansättningen efter ombildningen. Däremot ökade den personliga friheten genom att hyresgästerna blev av med det profithungriga aset som höjde hyrorna utan att ta hand om underhållet och kunde sköta sina angelägenheter gemensamt istället (och i och med finanskrisen försvann dessutom spekulationselementet snabbt).

Det är naturligtvis en direkt ondkefull gärning att lura folk i slitna förorter att köpa loss miljonprogramslägenheter och sen låta dem ta smällen för renoveringarna själva, men ägandeformen som sådan är inte problematisk.

Det står klart att hyresrätter måste finnas för mobilitetens skull och för att låginkomsttagare som inte har råd med insatsen ska kunna bo någonstans. Men att privata hyreshajar förlorar rätten att suga ut sina hyresgäster ser jag inget ideologiskt problem med. Däremot litar jag mer på kommunala hyresvärdar vad gäller att ta hand om sina hyresgäster: se bara på Rosengård, där MKB har lyft en del av Herrgården, medan norrmännen i privata Acta bara gör ont värre.

Allmännyttan ska inte säljas ut, medan däremot privata hyresvärdar bör uppmuntras att sälja till sina hyresgäster. Dessutom bör man ge starka ekonomiska och andra incitament för bostadsrättsföreningar att behålla några hyresrätter i beståndet som upplåts till kommunens bostadskö eller till socialtjänsten för skyddsboende, akutboende, genomgångslägenheter och dylikt. På så vis kan segregerade områden öppnas upp mot andra delar av samhället. Starka skydd för hyresgäster i bostadsrättsföreningar bör införas i den mån existerande regelverk inte är tillräckligt.

Och om mitt förslag genomförs fullt ut kommer det privata ägandet på flerfamiljsboende i Sverige att avskaffas på sikt.



Medielogik: Saker som irriterat mig den här veckan

2009-04-08T16:53:15.546+02:00

1) Att Wanja går, men Göran Tunhammar sitter kvar. Vet du inte vem Göran Tunhammar är? Han är ordförande i AMF:s styrelse och gammal VD i Svenskt Näringsliv. 

2) Att det är ett jäkla snack om att sossarna gick ner i den där undersökningen, men inte ett ljud om att a) undersökningen visade att kd och c skulle hamna utanför riksdagen; b) att sd skulle komma in och bli vågmästare. 

3) Att Kalibers granskning av SD har kommit fram till att knäckebrödsfascisterna är främlingsfientliga och att Jimmie Åkesson gillar gamla MUF-dängor som skymfar Olof Palme. Nähä? Och för övrigt: alla som någonsin har varit aktiva i ett politiskt ungdomsförbund, utom LUF-are, vet vad det innebär att sjunga politiska sånger ironiskt. Det lär oss historien.



Bot på finanskris: gå i viking

2009-02-28T12:56:06.184+01:00

Inte ofta som svenska modeller (annat än fotomodeller) uppskattas utomlands nuförtiden. Finanskrisen har dock fått amerikanska debattörer att använda Sveriges agerande under bankkrisen på 1990-talet som förebild. Fast avståndet i rum och tid verkar en aning förvrängande: i den amerikanska debatten beskrivs det som om staten socialiserade bankerna, restrukturerade dem och sålde tillbaka dem till den privata sektorn när de var sunda igen.Det är inte helt korrekt. Leif Pagrotsky fick lägga ut texten om sådana missförstånd i amerikansk public service-radio häromveckan (något som han i sitt under av självmarknadsföring kallade att debattera med Obama på sin Facebooksida). I själva verket förstatligades endast en bank (Götabanken), medan Nordbanken redan var statligt - och är fortfarande till 20 %.Stephen Colbert har en roligare take på att använda svenska förebilder."När Sverige drabbades av ekonomisk kris omkring år 800 sa de inte: 'Åh, vi måste följa Karl den stores ekonomiska modell'. Nej, de sa: 'Let's kick a little häck!'".cc_box a:hover .cc_home{background:url('http://www.comedycentral.com/comedycentral/video/assets/syndicated-logo-over.png') !important;}.cc_links a{color:#b9b9b9;text-decoration:none;}.cc_show a{color:#707070;text-decoration:none;}.cc_title a{color:#868686;text-decoration:none;}.cc_links a:hover{color:#67bee2;text-decoration:underline;}The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30cThe Word - The Swede HereafterColbert Report Full EpisodesPolitical HumorJoke of the DayStand-Up Comedy[...]



Avskaffa Successionsordningen nu!

2009-02-24T08:05:25.843+01:00

(image)
får Victoria sin Daniel till slut och den kolorerade veckopressen kan sälja lösnummer på paparazzibilder från skidsemestrarna i inte bara månader och år utan också decennier framåt.

Statsministern var ute på Drottningsholms slott i helgen och informerades om att kungen äntligen fallit till föga och i dag ska förlovningen eklateras vid en konselj där både kungaparet och tronföljaren närvarar. Regeringen lär ge sin välsignelse (även om det hade varit roligt om Reinfeldt sagt nej - hur löser man en sådan situation?).

Medborgare Bernadotte har nämligen inget att säga till om själv vad gäller vem hon vill gifta sig med. Eftersom hon av genetiska skäl ska bli statschef när Carl Gustaf sätter hermelintofflorna är det regeringen som "på hemställan av Konungen" ger sitt godkännande.

Det är naturligtvis en lagstiftning ovärdig en demokratisk nation, och därför bör successionsordningen avskaffas. Jag och min rojalistiske fader har gjort upp om en kompromiss: behåll monarkin men inför valkungadöme. Det har funkat bra förr.

Annars har jag bara lyckönskningar att frambära till paret. Det kan de behöva.

(Bilden visar Mora stenar. Googla det.)



Kris = ökade klyftor = gött för de rika

2009-02-23T21:00:31.565+01:00

På ett intellektuellt plan är det lätt att inse varför rika människor vill ha ökade inkomstklyftor och fattiga människor minskade inkomstklyftor: om man är rik, blir man i relativ mening rikare eftersom så många andra är fattigare, och man får ökad köpkraft i absolut mening eftersom ökad fattigdom innebär lägre genomsnittlig köpkraft och därigenom sjunkande priser.

Det är därför högern förespråkar platt skatt (via Bergh läser jag att den platta skattens effekter på inkomstspridningen nu också har bevisats på experimentell väg).

Nu erfar jag krisens positiva effekter på ett mer konkret plan: Lyxkrogarna i min hemstad rear ut avsmakningsmenyerna eftersom företagen har slutat representera. ROT-avdraget i kombination med byggstoppen gör hantverkarna mer resonabla när stambyten och badrumsrenoveringar stundar. Boräntor och energikostnader sjunker.

Och jag har stigit ett litet steg på klasskiktningens stora pannkakstårta utan att ha fått ett öre mer i lön, i likhet med så många löntagare som har jobbet kvar.

Den stora frågan är: kommer vi i majoriteten, som i någon mån kan sägas ha tjänat på krisen (nu glömmer vi våra besparingar och bostadsrätter ett tag, en orealiserad förlust är ingen förlust) att känna oss så pass solidariska med den mindre lyckligt lottade minoritet som fallit djupare ner i armodet? Är vi så altruistiska att vi inser att minskade inkomstklyftor är bättre för oss alla även om det innebär en något mindre standard för den enskilde? Går det att höja skatterna igen?

Om vänstern klarar av att förklara det i nästa val är mycket vunnet. Om inte, har vi ett enormt problem.



Haralds jänta dagtingar med sin uppfattning

2009-02-05T17:46:09.122+01:00

(image)
(image) Statsrådsposten är tydligen angelägen. Angående att Centerpartiet nu har dagtingat med den sista av de självständiga uppfattningar som man hade kvar har jag bara ett par tilläggsförslag:

1. Börja prospektera för uranbrytning i Högfors.
2. Bygg anläggningen för slutförvaring av kärnkraftsavfall i Bankeryd.



Samkönade äktenskap: kd har rätt, kd har fel

2008-11-15T20:36:38.785+01:00

OK, nu när hela det politiska tabernaklet förutom kd verkar ha enats om en könsneutral äktenskapslagstiftning kan det vara på sin plats att påminna om att kd:s förmodligen halvdesperata kompromissförslag faktiskt är bra, dvs att helt enkelt frånta de religiösa samfunden den juridiska vigselrätten och införa obligatoriska civil registrering. Det är precis den lagändring som jag själv efterlyst i flera år.

En ordning där religiösa samfund ska kunna tvingas att välsigna äktenskap mot deras teologiska övertygelse tycker jag är onödigt. Jag är dessutom övertygad om att Sveriges största trossamfund, Svenska Kyrkan, i vilket fall som helst kommer att säga ja till samkönade äktenskap inom en snar framtid. Men att i ett sekulärt land med religionsfrihet ha kvar en ordning som innebär att staten överlåter myndighetsutövning på religiösa samfund tycker jag är direkt felaktigt. Som bl a Christer Sturmark och Morgan Johansson skrev i sin nu några veckor gamla debattartikel:

En sådan lösning är också ett starkt ställningstagande för en sekulär stat där religiös tro eller livsåskådning inte styr de juridiska regelverken, där kulturella sedvanor inte sammanblandas med civilrättsliga regleringar och där de tillåts vara två olika sidor av samma mynt.

Så det är bara att köpa Hägglunds förslag, så är frågan löst. Om det inte vore för en liten detalj. Anledningen till kd:s vändning är ju att de vill reservera termen 'äktenskap' för det av Gud instiftade förbundet mellan man och kvinna. Att göra det har skakiga historiska och teologiska grunder. Vi behöver inte gå in på det i detalj här, men kyrkan hade faktiskt ganska lite att göra med kristet folks giftermål fram till medeltiden.

Det kristdemokraterna vill göra är att upprätthålla nedvärderingen av formaliserade relationer i samkönade par.

Nyligen röstade väljarna i bland annat Kalifornien mot samkönade äktenskap, som nu alltså ska förbjudas. MSNBC:s Keith Olbermann sammanfattade sitt försvar för samkönade äktenskap under sex lysande minuter. Se filmen, den är en uppvisning i talekonst som svenskar helt enkelt inte behärskar. Ni kommer aldrig att höra K-G Bergström säga något liknande i SVT:



(object) (embed)



Seger!

2008-11-05T05:40:21.050+01:00

Den 21 januari kommer jag säkert att vara besviken igen. Men denna morgon är en segerns morgon. Leve president electus Barack Hussein Obama II! Weeeeeeeeeeeeeeeee!



Svenska bloggare kollar på amerikansk TV och bevakar varandra

2008-11-05T01:26:40.875+01:00

De svenska valvakorna ackompanjeras av ett batteri svenska bloggare som kommenterar utvecklingen i realtid genom att kolla på amerikanska TV-kanaler och kolla av de viktigaste hemsidorna - liksom för övrigt ödmjuke undertecknad.

Bisonblog följer utvecklingen i den svenska bloggosfären och noterar bland annat den svenska valvakan i Second Life.

Jag vet inte riktigt var den här metacirkusen tar oss. Varför läsa varandras bloggar när vi egentligen bara är intresserade av valresultatet? På valvakan på Falkenbergsgatan har många redan troppat av. De mest uthålliga sitter kvar och griper efter varje litet halmstrå av information. Tre elektorsröster till Obama från Vermont! Åtta röster till McCain från Kentucky! Propagandaminister Schlingmann och Åsa Linderborg myser tillsammans i Kanal 5-soffan. Mona Sahlin tittar förbi S-studenter i Stockholm.

Men än är natten ung. Och Obama kommer att vinna.



Amerikansk valvaka i Malmö - spänd väntan

2008-11-05T00:06:29.147+01:00

Jag är på valvaka på Falkenbergsgatan på Möllevången i Malmö i en lägenhet nersållad med journalister, statsvetare och diverse kulturpersonligheter. En känsla som jag tror att deltagarna på vår valvaka delar med folk på många europeiska valvakor i kväll är en aning frustration. Tidsskillnaden gör att det kommer att dröja långt in på småtimmarna innan några säkra resultat kan presenteras.

Just nu tittar vi på Filip och Fredriks valvaka i Kanal 5. Det roligaste med den är programledarnas självklara ställningstagande för Obama. Det är tur att Kanal 5 inte har samma krav på opartiskhet på sig som Public Service - minns Ekots Cecilia Uddéns favoriserande av Kerry för fyra år sen.

Det mest intressanta är kanske ändå det faktum att jag befinner mig på en valvaka för det amerikanska presidentvalet i Sverige. Valet av en amerikansk president har varit en global angelägenhet i åtminstone 60 år, men årets val skiljer ut sig eftersom politiskt intresserade världen över har haft tillgång till i princip samma medieflöde som amerikanska väljare.

Det har tjatats till leda om YouTubes effekter på kampanjen, men det har talats mindre om YouTubes effekter på kampanjens globala dimensioner. Vad betyder det i ett längre perspektiv? Läs Washington Posts artikel om bloggare världen över som följer presidentvalet.



Liberaler: välvilliga och historielösa

2008-11-02T14:55:15.197+01:00

I dagens Sydsvenskan diskuterar kulturreportern Patrik Svensson med Isobel Hadley-Kamptz, Johan Norberg och Per Svensson om läget för liberalismen i ett läge med en havererad liberal demokrati-intervention (Irakkriget), ett gigantiskt marknadsmisslyckande som hotar att utplåna oss från jordens yta (växthuseffekten) och en ekonomisk kris som är ett resultat av liberaliseringar på finansmarknaderna (ni vet vilken).

Det är ett fascinerande samtal, inte minst för att debattörerna faktiskt erkänner att det finns problem med och för liberalismen som politisk ideologi. Standardstrategin är ju annars att glatt hävda att om något går på tok så beror det på att det var för lite liberalism.

Per Svensson summerar liberalismens problem i två meningar:

Liberaler riskerar att framstå som korsningar mellan Bamse och den obotfärdige rövaren. Vill bara väl. Ångrar aldrig någonting.

True. True.



Favorit i repris: Utöka Totalförsvaret!

2008-10-29T20:53:12.549+01:00

Värnplikten ska avskaffas i fredstid. Med "fredstid" kommer förmodligen att betyda att det anses råda fred så länge inte ryssen står på Tegelbacken: kolonialkrigsarméns insatser räknas inte.Det gör mig sur. Därför repriserar jag för första gången ett helt blogginlägg i repris, från den 5 augusti 2006: Utöka Totalförsvarsplikten!Det höjs alltfler röster för att avskaffa den allmänna värnplikten och ersätta den med en yrkesarmé. Argumenten är i huvudsak av två slag: man ska inte tvinga folk till att göra något de inte vill; avskaffandet av invasionsförsvaret och införandet av insatsförsvaret gör att vi inte behöver en massa soldater, utan få, motiverade och välutbildade.Det där kan ju låta sympatiskt. Det är ju så få som gör värnplikt ändå nuförtiden, och det är bara dem som har gett sig fan på att totalvägra som åker dit. Vapenvägrare har inga problem så länge de ställer upp på att göra civilplikt. Själv är jag placerad i utbildningsreserven, efter att mönstringsläkaren tog en kort titt på mitt läkarintyg, som angav att jag "undersökts för astma av hyperreaktivitetskaraktär" och skickade sen hem mig med orden "ja, det kan ju vara lite svårt att ligga i busken då".Att vara placerad i utbildningsreserven innebär i stort sett att jag kan bli inkallad om det skulle behövas. Det verkar inte behövas.Varför inte införa en yrkesarmé då? Det ligger i tiden; Frankrike har en sedan 2002, Belgien sedan 1995, Italien sedan 2005 och så vidare. Länder som Storbritannien och USA har bara haft värnplikt under större krig (läs världskrigen, och, i USA:s fall, Vietnamkriget).Jag har ett par invändningar: en av poängerna med en värnpliktsarmé är att den till största delen består av "vanligt folk", det vill säga människor som har en civil identitet, och som kan antas ha lojaliteter till andra auktoriteter än sina fältherrar. För att koka ner det: det går inte att göra statskupp med en värnpliktsarmé.USA är ett land som på sistone haft svårt med rekryteringen till sin armé; att skickas iväg till ett främmande land och dö för - ja, vad var det nu igen vi slogs för? - verkar inte omedelbart lockande. Fattiga människor lockas med betald collegeutbildning, OK lön och nån sorts stolthet. Folk ur rika familjer tycks inte vara lika benägna att mönstra. En belysande scen i Michael Moore's i andra avseenden diskutabla film Fahrenheit 9/11 är när han försöker få senatorer i den amerikanska kongressen att övertala sina barn att ta värvning - det är ju senatorerna som har skickat ut soldaterna i krig, så rimligen borde de uppmana sina ättelägg att ta en del av det ärofulla ansvaret för landets säkerhet. Naturligtvis finns det inte en enda senator som har några barn i Irak eller Afghanistan. Det skulle se ut, det.Det svenska försvaret ska ju nu anta formen av, ja, kolonialarmé är väl lite orättvist sagt, men åtminstone fredsbevarande och fredsskapande, och då kommer antalet döda svenskar öka väsentligt. För ett land som inte varit i krig på snart 200 år kan det komma som en chock. En garanti mot att Sverige ger sig in i alltför galna militära äventyr är att vi behåller värnpliktsarmén. Att inte bara de fattiga i USA dog i Vietnam var en bidragande anledning till de stora protesterna på hemmaplan mot kriget. Ett lätt cyniskt sätt att raskt dra ner antalet svenska militära operationer utomlands vore att göra utlandstjän[...]



Förändras eller dö: Obamas kampanj och förnyelsen av folkrörelsearbetet inom s

2008-10-21T22:40:34.403+02:00

Zack Exley - liberal aktivist och professionell valstrateg - skriver i sin artikel The New Organizers, Part 1: What's Really Behind Obama's ground game på the Huffington Post om hur det stora med Obamas kampanj är att den verkligen har lyckats mobilisera. Istället för att dra ihop frivilliga och sedan ge dem instruktioner från högkvarteret och vänta på leveransen (och klaga när leveransen uteblir) menar Exley att Obamas kampanj lyckas så väl (med att värva frivilliga, registrera väljare, öka valdeltagandet, ordna sammankomster, dra in pengar etc) för att man inte är rädd för att ge folk ansvar.Ansvar för att göra upp planeringen, koordinera frivilliga, utarbeta detaljstrategin efter de lokala betingelserna. Samtidigt som det finns en central planering, utbildningsstöd, en klar ansvarsfördelning. Kort sagt: kampanjen är (enligt Exley) den första som på ett lyckat sätt klarar av att vara BÅDE bottom-up och top-down; både emanciperande på lokal nivå och koordinerad på nationell nivå.Volontärer talar lyriskt om hur arbetet i kampanjen har gjort dem till bättre människor, hur de för första gången i sina liv har börjat fundera på hur de kan ge någonting tillbaka till samhället och kanske börja engagera sig permanent i frivilligarbete.Europeiska valstrateger har en tendens att antingen okritiskt låna in grepp från amerikanska valkamanjer (jag minns bland annat ett robocall från Göran Persson som uppmanade mig att rösta i kyrkovalet 2005) eller att avfärda dem men att amerikansk politik är så olika europeisk att det helt enkelt är meningslöst att försöka.Jag tror att det är av yttersta vikt för arbetarrörelsen och socialdemokraterna i Sverige att försöka förstå vad det är som Obamas kampanj har gjort i USA. Förstå, tänka efter, och sedan skaka liv i det som fortfarande kallas för en folkrörelse. Genom att kombinera lokalt ansvarstagande och nätverkande och nationell koordination skulle man på så sätt kunna revitalisera rörelsen på ett sätt som inte bara vinner val utan också förändrar samhället.Många inom partiet skulle svara på det här att det redan är så: Vi är redan en folkrörelse. Vi har redan självständiga, livskraftiga organisationer ute i landet. Vi har högt i tak. Vi har utrymme för personliga initiativ.Nej, så är det inte.Och nej, jag tror inte heller att Obama är socialdemokrat - oavsett vad McCain säger - och jag tror inte heller att hans kampanjorganisation är mer intresserad av individens frigörelse att förverkliga sina bästa stämningars längtan än att ta kontroll över världens maktcentrum. Men Obamas kampanj har byggt upp en infrastruktur för förändring i åtminstone ett dussin stater.Vore det möjligt att göra något liknande i vår enda?PS: Läs också om hur de borgerliga partierna försöker låtsas vara inkluderande och om hur deras egna sågar dem.Pingat på intressant.seLäs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, presidentvalskampanjen, socialdemokraterna, alliansen, 2010[...]



S + mp...+fp? del II: bekräftelse

2008-10-19T16:11:28.387+02:00

För någon vecka sen skrev jag om att en del av s-mp-uppgörelsen är en förberedelse för att säkra en blocköverskridande uppgörelse i händelse av att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Jag tycks ha haft rätt. Saken kom upp under Miljöpartiets kongress under helgen, då språkrören sa det under en presskonferens. Det spekuleras kring det i Fokus artikel om Monas koalitionsproblem. Och slutligen var det Mona Sahlin och inte Fredrik Reinfeldt som i debatten i P1 den 17 oktober var tydlig med att hon hellre väljer en blocköverskridande regering än att ha sd som vågmästare.

För att spetsa till det: om sd kommer in och s-v-mp inte får majoritet hänger det på fp eller möjligen c, annars regerar borgarna vidare med stöd av sd.

Det skulle vara bra med lite tydligare besked i regeringsfrågan från mittenpartierna. Vem ska ni göra det med?